Monsterkiting på norska jaws

Foton bildspelet: Nils-Erik Bjørholt

Åkare: Christian Nerdrum

I södra delen av Norge, lite väster om Lindesnes rullar några av Skandinaviens största vågor in. Monstrerna är skygga och lockas bara fram några gånger om året, när vinden skiftar på rätt sätt. I stort sett kan vi räkna på en hand hur många gånger det absolut elakaste trollet visar sig – Trollet på Bua.

En välkänd värsting i norska vågsamanhang, men samtidigt en levande legend för de som aldrig sett den i verkligheten. Årets höjdpunkt för de som upplevt de magiska krafterna.
Vi skruvar tillbaka tiden 3 år. Jag hade aldrig sett Bua-vågen bröla innan en vindsurfingkompis visade en film från en häftig höstdag här nere. Aldrig hade jag föreställt mig liknande förhållanden här i mitt eget hemland och kände en osäker dragning till fanskapet. Vi bestämde oss för att mobilisera vid nästa lågtryck. Totalt oförberedda på vad som väntade mig stod jag plötsligt med en 7 kvadratmeter c-kite i luften. Jungfruturen blev i värsta laget. Ingen hade upplevt Bua som den här gången.
”Herregud! Vad är det här?!” , tänkte jag. Havsdyningar på 8-12 meter gjorde oss till obetydliga miniatyrer. De vred runt mot stenbotten vid fiskehuset (Bua), som någon har lämnat mitt i ovädrets centrum. Gröna husväggar reser sig upp mot 8 meter från topp till botten innan de rasar i en väldig fart från vänster till höger. Ett tankskepp försvinner mellan dyningarna ute till havs. Det blåser av det vilda helvete och vattnet rivs upp till vitt skum som yr i luften.
“Jag fick starka associationer till Jaws”, sa Ivan Christoffersen – den enda norrman som seglat den legendariska vågen på Maui, Hawaii.
Det gick inte så bra för mig själv den dagen. Lyckades fånga några fina vågor och var lycklig, men slutade upp i tumlaren och kraschade kiten på värsta tänkbara sätt. Det försöker jag glömma och har egentligen gjort, för sedan denna upplevelse har det sällan gått en vecka utan att tanken på Lista farit igenom mitt huvud.

När allt går åt skogen

I november 2008 hände det igen, precis som förra hösten: Lista gick av! Jag lärde mig mycket av mitt första besök på Bua, så i fjol klarade jag mig helt utan olyckor, det var ett bra år. Men i år gick det illa igen, denna gång på Pisserenna. En lite mindre, men bättre våg någon kilometer norrut. Att launcha här är nasty med rullstenar och kraftig ström. Jag hade lagt fram en extra bräda på land om min 5’11 skulle bli för liten och trög. Efter att ha insett att jag aldrig tidigare upplevt Pisserenna så episk och snabbt förstått att valet av bräda var fel, så lossade jag leachen för att hämta en quad 6’0. Trots offshore vind, en 8 knops ström i bukten och ett elakt shore break gav jag mig ut igen. Leachen hade jag ännu inte fått på mig, men tänkte att ”Det kan jag lösa ute på vattnet”. Efter att ha kryssat en kilometer ut från stenstranden stannade jag för att spänna kardborren och vända inåt igen. Då hände det som inte får ske; kiten gick i vattnet, och jag ser syner när luften läcker ur min annars så trofasta Ozone Instinct Sport. Jag ropar ”Neiiiii! Och hör att stämbanden skakar. Det är en och en halv kilometer till land! Huvudet försöker finna lösningar och se det positiva i situationen medan kroppen fortfarande skälver av adrenalin. Jag känner efter och känner att jag fortfarande är varm i hela kroppen: ”Jag klarar av det här”. Med gott mod vevar jag ihop linorna medan jag sjunger på en låt av Kim Larsen. Jag tar mig tid att undersöka vad som gått fel med kiten och ser att en one-pump slang har lossnat. Jag sa farväl till kiten och började paddla inåt. Det var långt, men jag tänkte att jag var på väg från Danmark och snart framme. Det var en absurd lögn, men hjälpte mig att behålla lugnet, ta pauser, staka ut kursen och upptäcka att strömmen faktiskt tog mig inåt, även om det blåste kraftig frånlandsvind. Länge var det omöjligt att planera landgången, eftersom vågorna här ute var 6-7 meter höga och det ända jag såg var vitt skum när vågorna slog mot piren inne vid hamnen. Helst av allt hade jag velat ta mig in i öppningen där. D.v.s. Det fanns inga alternativ. Otroligt nog klarade jag av att träffa hamninloppet. Om det var min paddling, strömmen eller tur som tog mig hit vet jag inte, men det räddade i varje fall den dagen - kanske mer. Och mina kompisar som inte hade sett kiten gå ner i vattnet avbröt räddningsaktionen.

Förlösningens timme

Efter en varm dusch, lite mat och en häftig situation med vindsurfaren Fritfjot Opsahl nära piren vid Pisserenna, kunde vi konstatera at Bua höll på att börja vakna till liv igen. Solen kom fram och vinden minskade lite, men det skulle inte vara länge. Swellet som var rapporterat började rulla in och vinden ökade igen. Det närmade sig storm. Som tur var hade jag bara 5 kvadratmeter i änden av linorna. Kiten darrade, men höll sig bra i byarna. Den stora fredagen för två är sedan blinkade till i bakhuvudet. ”Nu ska jag göra allt jag inte klarade sist”, tänkte jag. På vindsurflegenden Björn Dunkerbecks gamla tow-in bräda från Jaws blev känslan helt annorlunda. Den gula brädan är 7’5 fot lång, smal, supersnabb och dessutom byggd med blyplattor för att få extra stabilitet. Nu kan monstrerna komma. Drömmen om att gå djupare, åka snabbare, känna suget i bottomturns och se sprayen fortsätta ut i havet kämpade mot förnuftet. Men jag testade och det gick bättre än sist. Även om brädan helst ville köra rakt fram, så kraschade jag igen. Inte bra. ”Håll kiten stilla och i luften”, sa en klok man i huvudet på mig. ”Du ska inte ramla här ute” hade jag precis sagt till en kompis som undrade hur det var att kita i dessa vågor. Hela tre gånger blev jag spolad. Otroligt nog klarade jag att behålla kiten i luften och kom ur tumlaren med luft kvar i mina lungor. Alla goda ting är tre. Men turen var nu upp- brukad och det var dags att ta sig upp på land. För en dag, för en våg! Jag kan inte vänta tills nästa gång.

Intressekonflikter

Men livet som surfare är inte lätt. Ett surfförbud som sträcker sig över stora delar av stränderna på Lista har de senaste två åren gjort kitare och vindsurfare till miljökriminella. Sista delen i denna historia avslutas med att fem surfare, inklusive undertecknad, blev anmälda för lovlig aktivitet inom skyddsområdet i Nordhasselvika. Tillsynsmannen Olaf Landsverk hade med sig två poliser som noterade namn och personnummer när vi kom i land från en av våra livs upplevelser på Bua. Beslutet om fåglarnas prioritet här har länge varit omstritt på grund av vilken grundlag det är fattat på, men huvudargumentet är att aktiviteterna förstör fågellivet i onödan och då har myndigheterna beslutat att det är bäst att ta det säkra före det osäkra. I Vest-Agder har Kommunen helt stängt vågeldoradot Nordhasselvika, som i realiteten innebär all aktivitet på den legendariska vågen surfarna själv kallar Bua.

Artikel: Christian Nerdrum
Publicerad i Nordic Surfers Mag #4